Från idé till succé: Kristina Lindhe, Lexington
Med en jordnära elegans som kombinerar lyx och natur har Lexington blivit en global succé – och få vet att det är ett svenskt företag.
Med sin alldeles egna variant av New England-stilen gav sig Lexington in på marknaden 1997. Idén föddes ur Kristina Lindhes kärlek till den tillbakalutade, glamorösa östkusten i norra USA, med Bostons preppy-stil och de solblekta enorma stränderna runt East Hampton som hjärtat i estetiken. Nu finns Lexington hos 950 återförsäljare i 21 länder, från Singapore till Irland, med en konceptbutik i just East Hampton och 25 egna butiker i Sverige, Norge och USA. Så hur kom en idé född runt ett middagsbord av en högstadielärare i Stockholm att bli ett börsnoterat, internationellt mode- och inredningsföretag?
Det var när Kristina Lindhe upptäckte arkitekturen och vidderna på den amerikanska östkusten som idén till stilen föddes. Hon älskar husen i cederträ som finns på kusten och i Boston. Men varför är det så många andra som också gör det? “Det är en livsstil som är lätt att ta till sig, det finns inga konstigheter. Kvalitet och hållbarhet står i centrum för hur vi tänker, och det resulterar i en casual luxury-känsla.”
Likheterna mellan New England och skandinavisk design och arkitektur är många, med vita väggar, stora fönster, verandor och breda dörrfoder. Hantverkstraditionerna liknar också varandra, men om det kommer sig av kulturellt inflytande eller en historisk sammanknytning kan inte Kristina utläsa. “När man reser runt i de områdena ser man ofta samma sorts vävtekniker eller mönster som finns i Sverige – liknande bolsterränder, herringbone-bindningar… I och med att en miljon svenskar emigrerade till USA är det väl möjligt att de tog med sig en hel del kunnande, men det är nog nånting en textilhistoriker skulle kunna bita tag i.”
Att Lexington är ett svenskt företag är knappast något kunden i Singapore eller Dublin bryr sig om, om de ens är medvetna om det. “Det är mest svenskar som tycker det är kul,” säger Kristina, “men visst ser man det nordiska i Lexington. Det finns en renhet, en fräschör, och vi använder oss av mycket vitt på väggar och i sängkläder.” Är det detta som skiljer Lexington från andra New England-inspirerade märken, som Tommy Hilfiger eller Ralph Lauren? Tvärtom, enligt Kristina. “Vi är ju de som håller fast vid estetiken, medan de strävar bort från den med influenser från Kina eller Afrika i vissa kollektioner.”
Företaget har nu 130 anställda, och börsnoterades i början av 2015 – en av flera milstolpar i företagets historia. “För ungefär 10 år sedan såg jag potentialen med oss, och kände då att vi var tvungna att tänka om när det gällde management. Min man lämnade då sitt jobb och klev in i ledningen, vilket gjorde att allt tog fart ordentligt. Nu när vi är börsnoterade har vi ju ett annat ansvar, vi måste ju leverera. Men jag sitter inte och stirrar på kursen, då blir ju ingenting gjort.”
Finns det något hon ångrar i sin karriär? “Bara det som ibland gått för långsamt, och det som gått för fort. Ibland har man haft en toppenidé men inte vågat ta steget ut och förverkliga den eftersom man inte trott att tiden var mogen, och så har man missat tåget. Och ibland har man inte kunnat vänta, och varit för tidig. Det är ju egentligen två sidor av samma sak. Men det jag skulle vilja säga är att man kan tänka efteråt – jag hade nog aldrig kommit så här långt om jag tänkt först och gjort sedan!”
Läs om fler inspiratörer:
Ylva Skarps fina linjer och raka rör
Malin Glemnmes Layered-mattor intar våra golv
Mönstermagi med Magdalena Lundkvist
Läs om fler inspiratörer:
Ylva Skarps fina linjer och raka rör
Malin Glemnmes Layered-mattor intar våra golv
Mönstermagi med Magdalena Lundkvist
Namn: Kristina Lindhe
Ålder: 57
Yrke: VD och kreativ chef, Lexington
Idé: Att göra New England-stilen tillgänglig i hela världen för de som uppskattar stilens enkla elegans.
“Det var alltid meningen att vi skulle bli ett stort, globalt företag,” säger Kristina Lindhe. “Det var helt naturligt.” På frågan om inte folk uppfattar en sån inställning som lite kaxig, säger Lexingtons VD och kreativa chef att det snarare var modigt. “Jag kanske är naiv, men jag har aldrig varit rädd – jag brydde mig inte om vad andra trodde, utan körde på.”