Houzz Tour: Skrämmande lugn skärgårdsidyll hos Viveca Sten i Sandhamn
Ett vackert skärgårdshus mitt i den svenska idyllen är platsen där deckarförfattaren skriver succéromanerna om morden på samma plats.
Stockholms skärgård en fredag i början av juni. Vid ångbåtsbryggan kliver några få boende och besökare av och får parera gaffeltruckar och flakmopeder när morgonturen lägger till. Högsäsongen har ännu inte dragit igång och båtresenärerna som kliver av styr vant stegen mot raderna av hus och stannar på sin höjd till för att heja på grannar och bekanta.
Från en sådan klunga kliver Viveca Sten ut och hälsar glatt välkomna med en somrig stråhatt, som chict skydd mot morgonsolen. Med den slumrande hamnen i ryggen traskar vi upp på slingriga grusvägar mellan målade trästaket och prunkande syren.
“Här ute blommar allt längre! När syrenerna i stan börjar sloka kring skolavslutningarna brukar de här alltid stå sig ett tag till.”
Fotograf: Henrik Nero
Från en sådan klunga kliver Viveca Sten ut och hälsar glatt välkomna med en somrig stråhatt, som chict skydd mot morgonsolen. Med den slumrande hamnen i ryggen traskar vi upp på slingriga grusvägar mellan målade trästaket och prunkande syren.
“Här ute blommar allt längre! När syrenerna i stan börjar sloka kring skolavslutningarna brukar de här alltid stå sig ett tag till.”
Fotograf: Henrik Nero
Viveca Sten är fjärde generationen i sin släkt som har hus på ön. Här har hon, hennes pappa, hans pappa och nu senast hennes egen dotter och söner sprungit omkring sedan barnsben.
“Mina gammelfarföräldrar köpte släkthuset några meter härifrån av sonen till en mästerlots för 100 år sedan. Det händer något speciellt när generation efter generation vistas på samma plats och delar liknande barndomsminnen. När jag var liten sprang jag till bageriet i pyjamas på mornarna och mina barn har kilat över till morfars tomt och plockat jordgubbar och lekt med barnen till mina jämngamla vänner.”
“Mina gammelfarföräldrar köpte släkthuset några meter härifrån av sonen till en mästerlots för 100 år sedan. Det händer något speciellt när generation efter generation vistas på samma plats och delar liknande barndomsminnen. När jag var liten sprang jag till bageriet i pyjamas på mornarna och mina barn har kilat över till morfars tomt och plockat jordgubbar och lekt med barnen till mina jämngamla vänner.”
Det här huset fick Viveca och hennes man Lennart chansen att köpa 1998.
“Jag ville så himla gärna ha det men budgivningen drog iväg. Jag blev helt knäckt, men efter flera sömnlösa nätter fick vi ett samtal från mäklaren om att fru Forsman som sålde hade bestämt sig för att låta oss få köpa till ett fast pris eftersom hon visste vilka vi var och varit lekkamrat med min pappa när de var små. Efter det samtalet väntade ytterligare dygn av sömnlöshet, men då för att jag var så glad och exalterad!”
“Jag ville så himla gärna ha det men budgivningen drog iväg. Jag blev helt knäckt, men efter flera sömnlösa nätter fick vi ett samtal från mäklaren om att fru Forsman som sålde hade bestämt sig för att låta oss få köpa till ett fast pris eftersom hon visste vilka vi var och varit lekkamrat med min pappa när de var små. Efter det samtalet väntade ytterligare dygn av sömnlöshet, men då för att jag var så glad och exalterad!”
“När vi flyttade in väntade vi vårt tredje barn och de andra var små så det var fullt ös. Det speglades nog i hur vi inredde för det var mycket lekfullare med starka, marina färger i blått, rött och vitt. Det fanns en del som behövde fixas så vi gjorde en enklare renovering då, men resten fick vänta några år.”
“2010 när vår yngste son var 12 år tog vi nya tag. En bit puts hade lossnat och ganska snabbt var renoveringen igång. När man väl börjar är det lika bra att ta allt i ett svep så vi la om taket, fixade nya golv, flyttade en bärande vägg, renoverade köket och satte in nya fönster. Och mer därtill. Jag lyckades hitta en gammal Sandhamns-bok där jag kunde se hur det sett ut tidigare och försökte återskapa något liknande,” säger Viveca och visar med armarna var tidigare väggar stått och pekar på partier som bytts ut.
När långa gäster ska gå in i köket får de ducka för att inte slå huvudet i dörrposten:
“Huset har byggts till i omgångar och vissa inslag gissar jag har närmare 200 år på nacken. Den gamla, lite brokiga men väldigt charmiga känslan har vi försökt bevara. Vi valde till exempel bort en öppen planlösning i köket eftersom det inte hade passat husets tidsålder. Istället renoverade vi det och prioriterade funktion och arbetsyta men i klassisk stil.”
“Huset har byggts till i omgångar och vissa inslag gissar jag har närmare 200 år på nacken. Den gamla, lite brokiga men väldigt charmiga känslan har vi försökt bevara. Vi valde till exempel bort en öppen planlösning i köket eftersom det inte hade passat husets tidsålder. Istället renoverade vi det och prioriterade funktion och arbetsyta men i klassisk stil.”
När den stora renoveringen tog fart hade familjen också hunnit in i en ny fas i livet.
“Det var dags för en lugnare, mer harmonisk inredning. Mjuka former och milda färgskalor. Lite svalare och mindre skrikigt. Tillsammans med auktionsfynd, ärvda möbler, lite nytt och husets originalinslag, som kakelugnarna till exempel, har det blivit en avkopplande, behaglig helhet.”
“Det var dags för en lugnare, mer harmonisk inredning. Mjuka former och milda färgskalor. Lite svalare och mindre skrikigt. Tillsammans med auktionsfynd, ärvda möbler, lite nytt och husets originalinslag, som kakelugnarna till exempel, har det blivit en avkopplande, behaglig helhet.”
Handledaren i trappan upp till övervåningen är en annan bevarad detalj. När Viveca och Lennart köpte huset bestod övervåningen av ett separat boende. På bilden syns hallen på nedervåningen. En liten lucka i golvet leder till en utgrävd källare.
Badrummet liksom barnens sovrum på övervåningen har många smarta lösningar.
“Vi kom på idéer allteftersom vi höll på. Huset bjöd på många överraskningar. Intill toaletten tog vi fram extra förvaringsutrymme där snedtaket sluttar och genom att förminska en stor, inbyggd garderob i rummet intill kunde vi skapa en separat duschnisch. Genom att separera våtutrymmet från resten av rummet blev det möjligt att sätta upp vacker pärlspont och ställa in tvättställsskåpet i trä,” säger Viveca.
“Vi kom på idéer allteftersom vi höll på. Huset bjöd på många överraskningar. Intill toaletten tog vi fram extra förvaringsutrymme där snedtaket sluttar och genom att förminska en stor, inbyggd garderob i rummet intill kunde vi skapa en separat duschnisch. Genom att separera våtutrymmet från resten av rummet blev det möjligt att sätta upp vacker pärlspont och ställa in tvättställsskåpet i trä,” säger Viveca.
Tillbaka på nedervåningen hänger en tavla i vardagsrummet på väggen innanför hallen.
“Den har Lennart satt upp. Hans släkt kommer från Västkusten och motivet föreställer en hamn där, så jag brukar skoja och säga att han får titta på tavlan när han längtar dit,” säger Viveca.
“Den har Lennart satt upp. Hans släkt kommer från Västkusten och motivet föreställer en hamn där, så jag brukar skoja och säga att han får titta på tavlan när han längtar dit,” säger Viveca.
Det är inte svårt att förstå varför det här huset fungerar utmärkt som skrivarlya för Vivecas boksuccéer.
“Här kan jag få hur mycket som helst gjort. Jag går upp klockan sex och skriver fokuserat hela dagen, ibland in på kvällen. Med korta avbrott för en promenad eller för att göra en ny kopp kaffe. Jag sitter alltid på samma plats, stolen på kortsidan av matbordet med utsikt över den inglasade verandan.”
“Här kan jag få hur mycket som helst gjort. Jag går upp klockan sex och skriver fokuserat hela dagen, ibland in på kvällen. Med korta avbrott för en promenad eller för att göra en ny kopp kaffe. Jag sitter alltid på samma plats, stolen på kortsidan av matbordet med utsikt över den inglasade verandan.”
Just idag när vi hälsar på är det stilla men om bara några veckor kommer Sandhamn leva upp till ryktet som semestertillhåll för seglare och turister och majoriteten av de årliga 100 000 besökarna kommer ta sig hit för att njuta av den svenska sommaren. Även om Sandhamn i flera hundra år lockat borgerskapet, kulturpersonligheter och båtfolk har hamnen till en början också rymt andra viktiga funktioner som plats för lotsstation och tullverksamhet. Men sedan ett par år tillbaka är det turismen som håller ön igång.
“Tiderna förändras –lotsstationerna och tullhusen är sedan länge nedlagda och istället är det turismen som håller Sandhamn levande. Jag är väldigt tacksam över att ha fått tillbringa alla mina somrar här ute och vill ge tillbaka på det sätt jag kan – där har böckerna och det efterföljande intresset för Sandhamn varit positiva effekter som uppstått i kölvattnet. Genom böckerna kan jag bidra, dra mitt strå till stacken.”
På vägen ner till vattnet pekar Viveca på de gamla, rangliga bryggpinnarna som sticker upp ur vattnet, brokiga och nötta.
“Jag tycker att de är vackra, de bär på så mycket historia och påminner om en annan tid.”
“Jag tycker att de är vackra, de bär på så mycket historia och påminner om en annan tid.”
De påminner också om årstiderna. Det syns hur väder, vind och vinteris har satt sina tydliga spår på träet. Det är något annat än de lekande vågorna som såhär års nästan inbjuder till ett dopp.
“Alla tider har sin charm, och här ute upplevs skillnaderna extra markant. De är nödvändiga för att skapa dramatik. Våren med sitt magiska ljus är fantastisk, sommaren likaså men jag kan längta till oktober, november när man tänder en brasa och kokar en kopp te. Eller mitt i vintern när snön ligger som ett tyst täcke, istapparna hänger från taken och solen glittrar i frosten. Men plötsligt hörs en knäpp och ett finger kramar en avtryckare i skuggorna en bit bort. Som författare fullkomligen älskar jag kontraster och det gör uppenbarligen fler med mig… Det finns något lockande med mörker som lurar mitt i idyllen.”
“Alla tider har sin charm, och här ute upplevs skillnaderna extra markant. De är nödvändiga för att skapa dramatik. Våren med sitt magiska ljus är fantastisk, sommaren likaså men jag kan längta till oktober, november när man tänder en brasa och kokar en kopp te. Eller mitt i vintern när snön ligger som ett tyst täcke, istapparna hänger från taken och solen glittrar i frosten. Men plötsligt hörs en knäpp och ett finger kramar en avtryckare i skuggorna en bit bort. Som författare fullkomligen älskar jag kontraster och det gör uppenbarligen fler med mig… Det finns något lockande med mörker som lurar mitt i idyllen.”
Här bor: Författaren och juristen Viveca Sten tillsammans med man och tre vuxna barn. Utöver författandet av de populära kriminalromanerna om morden i Sandhamn är Viveca dessutom verksam som juridisk rådgivare, styrelseledamot och föreläsare. Aktuell med Djupgraven, första boken i en ungdomstrilogi som hon skrivit tillsammans med dottern Camilla Sten.
Läge: Sandhamn i Stockholms skärgård.